Namnbyte och uppdatering om bloggen

Jag kände att jakten på inspiration gick lite trögt för ett tag sen och bestämde mig för ett namnbyte till Systematisk heresi:

Systematisk heresi är en blogg om kristen tro och samhällsengagemang. Namnet är en liten lek med ord – systematisk teologi – och med tendensen att applicera rubriken heretiker på många av de mest färgstarka, inspirerande och brinnande gestalterna i historien. För att citera en av dem:
“I can be in error, but I cannot be a heretic, because the first belongs to the intellect, the second to the will”
- Meister Eckhart

från: http://jwiksten.wordpress.com/about/

1 kommentar

Under Uncategorized

En spännande vår

Som nyligen sällad till skaran av obetalda praktikanter i Europas huvudstad har det varit en hel del nya intryck att bearbeta. Som politik-intresserad är det oerhört spännande att befinna sig mitt i smeten av EU – ett många gånger självmotsägande projekt. Speciellt som involverad i det dagliga arbetet på en organisation som arbetar med ett område som känns allt mer relevant för varje dag jag sysslar med det. Inte minst är det spännande att möta människorna som lever mitt i dess epi-centrum, till exempel pratade jag med en kvinna som arbetar i samma hus som jag som var minst sagt frustrerad över hur lite afrikafrågor – vilket hon var engagerad i lyssnades till i Bryssel och den enorma betydelse ekonomi får. Det är kanske ingen ny kritik mot vad som i allt väsentligt är en ekonomisk union men det är ändå annorlunda att höra berättas om det för någon som har den förstahandserfarenheten.

Just nu sitter jag och läser in mig på migrationslagstiftning inom EU, närmare bestämt EIF, ett överstatligt finansieringssystemet för integrationsprojekt. Grundföresatsen i det här projektet är att integration ska vara en tvåvägsprocess präglad av en ömsesidig anpassning. I praktiken har EIF fått mycket kritik för att primärt ha använts till finansiering av projekt som lägger hela ansvaret på den som flyttat till ett nytt samhälle och till och med projekt som syftat till att begränsa migrationen (vilket i sig är destruktivt för integrationen – enligt samma kritik).

Osökt tänker jag på Angela Merkel som här om året förklarade idealet multi-kulturalism i Tyskland vara ett misslyckande. Allas våra sverigedemokrater menar att kulturer inte kan samexistera utan att varje försök av två kulturer att leva tillsammans är dödfött. Samtidigt undrar jag vad multi-kulturalism och integration anses betyda när synen på samhället är statiskt. Samhället förändras alltid menar Carrera och Faure Atger i sin utvärdering av EIF och menar att denna insikt inte erkänts i implementeringen (omsättning av lag i praktisk handling) av EIF. För att en integration ska lyckas måste både mottagare och inflyttande förändras, men fokus i staternas integrations-strävanden har hittills varit mycket ensidiga och fokuserat på migrantens anpassning till det nya samhället.

”Den som inte vill förändra världen skriver på dess dödsdom” sjunger det tyska punkbandet ”Die Ärzte”. Jag är kanske lite mankeisk i min syn på samhällets utveckling för det enda alternativet jag kan se är stagnation. Att som samhälle inte bli öppnare och mer pluralistiskt utgör inte ett hållbart alternativ eftersom det är det första steget till en annan och än mer destruktiv form av stagnation. Integrationsmisslyckandet – om en nu kan prata om ett sådant – ligger inte främst hos migrantgrupperna utan hos mottagarsamhället – som i stora drag svikit sin del av ansvaret. Den anpassning som behöver göras är inte att byta kulturella uttryck, göra stora eftergifter till extrema religiösa uttryck eller någon annan av de oftast ganska intetsägande skräck-visioner som målas upp av makthungriga populister. Snarare handlar det om en modernisering av staten – att bli en stat inte för ett folk utan för tanken om ömsesidig samexistens och utbyte. Föga förvånande för den som följt mina skriverier tänker jag ytterst att detta inte går att åstadkomma utan en mer omfattande omvälvning – som måste ta revolutionära dimensioner – till ett samhälle ytterst byggd på en vision av förtroende och inbördes hjälp snarare än ett krampaktigt hävdande av rätten att bruka våld, där den gemensamma visionen – inte den gemensamma etniciteten står i centrum.

Kommentera

Under Uncategorized

Book of Ammon

Jag läser just nu Book of Ammon – Ammon Hennacy’s självbiografi. Den är både ett fascinerande historiskt dokument samt ett dokument över en människas egen väg och omvandling. Jag har fortfarande hundratals sidor kvar, men här är ett spännande avsnitt:

”To change the world by bullets or ballots was a useless procedure. If the workers ever did get a majority of either, they would have the envy and greed in their hearts and would be chained by these as much as by the chains of the master class. And the state which they would like to call a Cooperative Commonwealth would be based on power; the state would not wither away but would grow. Therefore the only revolution wounthwhile was the one-man revolution within the heart. ”

book-of-ammon

2 kommentarer

Under Uncategorized

Gudsriket allena

Inom den pietistiska traditionen, där jag har mina rötter är tron och att tron allena är tillräcklig för frälsningen en av de viktigaste dogmerna. I vissa sammanhang får detta ett extremt uttryck i det att frälsningsögonblicket glorifieras. Överlåtelseögonblicket blir det allenarådande narrativet gentemot vilket alla andra berättelser vägs och värderas.

Mässan framställs ibland som en vision av himmelriket. Om en inte tolkar detta väldigt allegoriskt utgör detta en väldigt deprimerande vision. Om himmelriket är som en genomsnittlig svensk-kyrklig mässa – fast i evighet, då skulle jag vara öppen för att utforska andra alternativ. Där kyrkan är idag, där kristenheten är idag tror jag att vi måste fundera noga på vad det är vi predikar och praktiserar. Inte så mycket i ord som i handling.

Evangelikala kyrkor framstår för mig som utomstående ofta som väntande amöbor, fast utan mycket innehåll. De vill växa och nå utanför sig själva, men när människor väl hamnat i in-gruppen finns inte så mycket innehåll. Där narrativet tar slut finns endast ett nytt syfte. Att få in ännu fler människor i in-gruppen och växa ännu mer. Är växande ett självändamål? Är vi klara med vår utveckling när vi överlämnat vårt hjärta till Kristus? Jag tror inte det, och jag tror inte att någon, ens i evangelikala kyrkor egentligen tror så. Samtidigt är det i mångt och mycket den verkligheten som jag upplever att dessa kyrkor praktiserar.

Gudsriket så som det predikas av Kristus Jesus är ett annat slags rike, att den siste blir först betyder inte att våra ledare ska tituleras tjänare eller att vi ska glorifiera en elit som lever enkelt. Det betyder att en Guds rike inte har någon motsvarighet i mänskliga strukturer. I en gemenskap där detta blir verklighet tror jag inte att vi behöver kämpa för att växa och bli fler. Budskapet kommer att få substans och förkroppsligas i gemenskapens liv. När frälsningens innebörd blir uppenbar och får liv i gemenskapen kommer tron och växandet av sig självt. Sök Gud så kommer allt annat att bli givet.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Primer on Christian Anarchism

Från Jesusradicals har det kommit fyra mycket intressanta texter, som en serie essäer om kristen tro och anarkism:
http://www.jesusradicals.com/a-primer-on-christian-anarchism-pt-1-definitions/

http://www.jesusradicals.com/a-primer-on-christian-anarchism-pt-2/

http://www.jesusradicals.com/anarchist-threads-in-scripture-a-primer-on-christian-anarchism-part-3/

http://www.jesusradicals.com/tensions-a-primer-on-christian-anarchism-part-4/

Tack till Jonas för tips

 

Kommentera

Under Uncategorized

Ett upprop du vill skriva under

Från http://rattviselektronik.wordpress.com/2012/01/11/ett-upprop-du-vill-skriva-under/

Här finns en kampanj du definitivt vill skriva på, det är ett upprop till EU om att ta ett definitivt ställningstagande mot import av konflikt-mineral för användning i mobil-telefoner och annan elektronisk utrustning.

Filmen som visas på sidan är ett försök att vända perspektiven. Tänk om det som händer i Kongo skulle hända här? Filmen visar en del magstarka scener, men har du följt materialet på sidan så vet du att den illustration som visas på sidan bara är ett litet exempel på den systematiska kränkning av människovärdet som just nu sker i Kongo, och toppen av ett isberg. Lisa Shannon från Enough säger i en annan video som handlar om samma sak* att det ibland upplevs som lite flummigt när personerna involverade i kampanjen ”refererar till kvinnorna i DRC som sina systrar” samtidigt är det ett viktigt perspektiv. Det här kunde lika gärna hända i våra familjer och där behöver vi vända på perspektivet. Det här händer redan våra grannar, även om de bor längre bort. Det är det medmänniska betyder. En överträdelse mot själva värdet i att vara människa är ett brott inte bara mot offret utan mot hela mänskligheten, men det viktigaste är inte att peka ut skyldiga eller att hitta rätt brottsrubricering. Det viktigaste är att det här får ett slut.

Åter igen: Här finns en kampanj du definitivt vill skriva på.

<hr>
*Repost: http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&amp;v=P-KtFYFJL6U

Kommentera

Under Uncategorized

Självkritik

För att för ett ögonblick fokusera på balken i mitt eget öga tänkte jag försöka lista orsaker till att jag inte är vegan – eftersom jag tycker att jag borde äta veganskt. Självkritik kan låta hårt, men på ett sätt tror jag att en självkritisk hållning är nödvändig och min erfarenhet av att leva i en relation med Kristus lär mig att självkritik inte är inkompatibel med en god självbild. Vårt värde ligger ju inte i vår prestation utan i vår natur som skapta av Gud till något, i grunden gott. Till saken:

  1. Ork: Att ställa om vanor är jobbigt och fokus i mitt liv ligger på andra saker just nu, studier andra engagemang, verklighetsflykt.
  2. Samhällets antagoni: Veganfientligheten i samhället går inte att ifrågasätta. För mig som rör på mig rätt mycket och är dålig på att planera skulle ett liv som Vegan innebära att jag måste bli a) bättre på att planera b) bättre på att gå hungrig  c) mindre nogräknad med vad jag kan tänka mig att äta eller d) rik.
  3. Planering: Jag har mycket att lära på den här punkten. Ett kollektivt liv skulle onekligen göra det enklare.
  4. Glutenintolerans: Denna punkt kan jag inte riktigt påverka själv, men ber och hoppas att den ska försvinna från listan.
  5. Lättlagade rätter: Snabbt, gott, billigt veganskt? Vad lagar jag som gluten-intolerant vegan när jag snabbt vill ha riktig mat? Att kunna slänga ett ägg i stekpannan eller en ost-stinn sallad är väldigt enkelt och praktiskt.
  6. Umgänge: Jag har vänner som hotat bryta kontakten med mig om jag blir vegan, jag hoppas på att det inte var så allvarligt. Veganism skulle göra mig mer antagonistiskt inställd till samhället eftersom jag blir arg när samhället inte är anpassat efter mig.

Det finns nog fler associerade själ, men typ så. Har du förslag på vad som går att göra åt respektive punkt?

8 kommentarer

Under Uncategorized

Konservativ naivitet

Konservatismen som ideologi fascinerar mig, samtidigt som många konservativa ibland trillar över i fascism (inom vilken politisk strömning sker inte det?) bär konservatismen ett inneboende motstånd och ett försvar för många värden som de flesta skriver under på, men som få om någon försöker lyfta i en post-modern diskurs. Det här är bara min upplevelse men inom etablissemanget upplever jag att främst konservativa försöker lyfta värden som tillförlitlighet och personligt ansvar (även om det börjar bli otäckt igen när konservativa söker strukturella förklaringar i brist på personligt ansvar).

Samtidigt finns det en naivitet inom konservatismen. Den tendens som får konservativa att ropa på fler poliser på grund av rädslan för eskalerat våld – i förlängningen bristen på personligt ansvar. Samtidigt finns en naiv tro på kapitalets välvilja, inte neo-konservatismens frisläppta kapital utan den klassiska konservatismens korporativa statliga och kapitalistiska samarbete. Utifrån ett anarkistiskt perspektiv är det ganska lustigt att det anses finnas ett behov av att systematiskt och hierarkiskt kontrollera individer, samtidigt som det finns en stor tilltro till systematiska organisationer som stat eller företag. Vad gör att en samling individer med ett uttalat mål (kontroll/profit) som är minst sagt moraliskt tvetydigt förlänas ett större förtroende än individer vars mål är primärt sociala? Med Marx terminologi borde detta kunna kallas falskt medvetande?

Hur tänker du?

2 kommentarer

Under Uncategorized

Kagawa

Toyohito Kagawa är en fascinerande gestalt ur den Kristna traditionen som trots en omfattande och kontroversiell verksamhet förblir okänd i väst. Kagawa var en Japansk missionär och organisatör verksam främst under första hälften av 1900-talet. Som missionär var han beslutsam att sprida tron på Jesus och hans uttalade mål var att det skulle finnas en miljon kristna i Japan, trots att hans familj gjorde honom arvslös och tog avstånd från honom när han blev pastor. En bekant till mig skrev följande rader om mission:

”I’m still convinced Christianity can only be spread through pure fascination, not force, not fear, not intimidation (rescued? hmmm)….but only though shining the love of God – only the love of God touches the heart…”

Denna vision verkar ha drivit Kagawa, inte bara till att leva ett utlämnat liv i Kristi efterföljd i Japans slumområden utan även till att engagera sig för fred och social rättvisa genom att engagera sig för fackligt engagemang bland japans industriproletariat, att organisera ett socialistiskt parti samt att engagera sig i FN, med den något kontroversiella föreställningen att FN hade störst potential att bli en världsregering. Trots att Kagawa plågades av en mängd sjukdomar under hela sitt liv bedrev Kagawa en frenetisk verksamhet och drevs av övertygelsen att människor genom Guds kraft och vägledning kan åstadkomma stordåd, att ett fåtal engagerade och organiserade människor kan förändra den värld vi lever i och att Gudsriket var något som kunde och måste realiseras i tillvaron här och nu av oss som ålagts att sprida det.

Kagawa är en oerhört fascinerande figur som jämförts med Gandhi och Schweitzer som exempel på hur andlighet och social praktik kan förenas i strävan för en bättre värld. I väst har Kagawa i relativt stor utsträckning blivit bortglömd eftersom hans socialistiska engagemang, trots att han var uttalad motståndare till marxismen, inte passade i en amerikansk kontext (kombinerats med andra världskrigets anti-japanska stämningar). När jag läser en sådan berättelse som den om Kagawa funderar jag på om uppmaningen är att vi alla ska bli supermänniskor som arbetar oss nära döden i tjänst för det vi tror på? Egentligen inte, kanske kan vi även lära oss av Kagawa att vi inte kan arbeta hur mycket som helst. Även Kagawa hade samvetsbekymmer över sin egen otillräcklighet, snarare kan vi lära oss att inspireras av Guds allt genomsyrande kraft och som ett exempel på att det finns de som följt dit anden leder.

Kommentera

Under Andliga klassiker

Bitterhet och sårbarhet

I ett liv med en kritisk samhällsanalys finns en inbyggd fara eller risk att bli desillusionerad, cynisk och förbittrad över att frågor inte diskuteras, över att nödvändiga förändringar inte sker och över att status quos villkor sitter djupt. Bitterhet är en fara eftersom bitterhet inte är konstruktiv utan snarare nihilistisk. Den som blivit bitter ser inget hopp och därför inte någon anledning att kämpa.

Intimt sammankopplat med bitterhet är ordet desillusionerad. Detta ord bär en viss ironisk klang. Att vara utan illusioner väcker associationer till realism, att vara klar över sakernas tillstånd. Samtidigt används ordet desillusionerad om ett tillstånd av extrem alienation, pessimism och apati. Beror detta på att det är så vi ser på tillvarons egentliga natur? För mig som troende framstår det som en relativt adekvat beskrivning av en tillvaro utan Gud, men också som ett väldigt bittert perspektiv. Kanske är det då bättre att inte göra tillvaron rättvisa, att tömma alienationens kopp. Samtidigt missar den som förbittrats de glimtar av paradiset som vi har runt omkring oss och som ibland kan drabba den som är öppen för det med en överväldigande styrka och blir inte det i sin tur att blunda för en substantiell del av sanningen*.

Kanske är bitterheten i sin essäns en produkt av en illusion, nämligen den om den egna osårbarheten eller riktigheten och om en rigorös moralkod andra borde följa. Genom att externalisera det egna lidandet och den egna besvikelsen och projicera den på ett annat, eller de andra. Som kristen och anarkist är Jesus som imanent revolutionär en ständig inspiration, med uppmaningen att inte gå genom den trånga porten, inte peka på bjälken i sin grannes öga utan söka bättring genom att söka Gud – i döden genom det yttersta exemplet på den största kärleken, att ge sitt liv för sin nästa, predikan i handling snarare än ord.

Gud blev inte människa för att hjälpa de starka, de friska, de lyckade. Gud kom till jorden för att leta efter de svaga, de förlorade fåren. Det är med de svaga och sårbara som Gud kan göra mest för i den egna svagheten och sårbarheten finns en inbyggd styrka. Insikten om den egna otillräckligheten och accepterandet av att vi människor är samhällsdjur – ensamma förtvinar vi men tolv outbildade fiskare kan genom Guds vägledning rädda världen. Utan den insikten finns inget islam**, ingen underkastelse inför Varats oändlighet. För den som vågar vara sårbar är risken att bli bitter mindre, och orken räcker längre för sårbarheten går att dela, i sårbarheten finns Guds stöd och kärlek.


* Guds rike har till och med en ambassad, vem behöver då tvivla?
** Underkastelsen inför Gud.

Kommentera

Under Uncategorized