I ett liv med en kritisk samhällsanalys finns en inbyggd fara eller risk att bli desillusionerad, cynisk och förbittrad över att frågor inte diskuteras, över att nödvändiga förändringar inte sker och över att status quos villkor sitter djupt. Bitterhet är en fara eftersom bitterhet inte är konstruktiv utan snarare nihilistisk. Den som blivit bitter ser inget hopp och därför inte någon anledning att kämpa.
Intimt sammankopplat med bitterhet är ordet desillusionerad. Detta ord bär en viss ironisk klang. Att vara utan illusioner väcker associationer till realism, att vara klar över sakernas tillstånd. Samtidigt används ordet desillusionerad om ett tillstånd av extrem alienation, pessimism och apati. Beror detta på att det är så vi ser på tillvarons egentliga natur? För mig som troende framstår det som en relativt adekvat beskrivning av en tillvaro utan Gud, men också som ett väldigt bittert perspektiv. Kanske är det då bättre att inte göra tillvaron rättvisa, att tömma alienationens kopp. Samtidigt missar den som förbittrats de glimtar av paradiset som vi har runt omkring oss och som ibland kan drabba den som är öppen för det med en överväldigande styrka och blir inte det i sin tur att blunda för en substantiell del av sanningen*.
Kanske är bitterheten i sin essäns en produkt av en illusion, nämligen den om den egna osårbarheten eller riktigheten och om en rigorös moralkod andra borde följa. Genom att externalisera det egna lidandet och den egna besvikelsen och projicera den på ett annat, eller de andra. Som kristen och anarkist är Jesus som imanent revolutionär en ständig inspiration, med uppmaningen att inte gå genom den trånga porten, inte peka på bjälken i sin grannes öga utan söka bättring genom att söka Gud – i döden genom det yttersta exemplet på den största kärleken, att ge sitt liv för sin nästa, predikan i handling snarare än ord.
Gud blev inte människa för att hjälpa de starka, de friska, de lyckade. Gud kom till jorden för att leta efter de svaga, de förlorade fåren. Det är med de svaga och sårbara som Gud kan göra mest för i den egna svagheten och sårbarheten finns en inbyggd styrka. Insikten om den egna otillräckligheten och accepterandet av att vi människor är samhällsdjur – ensamma förtvinar vi men tolv outbildade fiskare kan genom Guds vägledning rädda världen. Utan den insikten finns inget islam**, ingen underkastelse inför Varats oändlighet. För den som vågar vara sårbar är risken att bli bitter mindre, och orken räcker längre för sårbarheten går att dela, i sårbarheten finns Guds stöd och kärlek.
* Guds rike har till och med en ambassad, vem behöver då tvivla?
** Underkastelsen inför Gud.
