Husby: perspektiv

Det är lätt att vara naiv i sin inställning till en händelse som upploppen i Husby. Att antingen ta en konservativ ställning av typen ”hårdare tag mot buset” eller att i revolutionsromantisk yra heja på upploppen. Megafonen, ett initiativ för att organisera förorterna och ge ungdomarna där en röst och ett mål, placeras lätt i den senare fåran. De får utgöra motpolen mot polisen och de konservativa och det faktum att de inte tagit ställning mot upploppen upplevs som väldigt kontroversiellt. Men tänk om de snarare representerar den gyllene medelvägen och den grupp som försöker hitta gemensamma lösningar.

(Läs)

Megafonen arbetar ickevåldsligt, med traditionell politisk mobilisering, de utgör embryot för en rörelse som representerar en åsidosatt minoritet, de mångkulturella förorterna i Europa. Men det går redan nu att jämföra dem med andra rörelser i historien som ofta lyfts fram som framgångssagor.

Medborgarrättsrörelsen, det indiska motståndet mot den Brittiska ockupationen och kampen mot Apartheid. Alla dessa tre rörelser är kända framgångsrika exempel där ett ickevåldsligt motstånd lett till befrielse från en form av förtryck. Vad som inte är lika känt är att det i alla tre fallen också fanns ett militant, våldsamt motstånd. I Indien fanns sedan länge ett militant motstånd mot Britterna med förgrundsgestalter som Baghat Sing. Afrikanska Nationalkongressen hade tidigare använt våld i sin strävan efter att avskaffa apartheid och på sidan av medborgarrättsrörelsen fanns exempelvis svarta pantrarna. Även om det i första hand var de ickevåldsliga rörelsernas krav som hörsammades bidrog de militanta rörelserna till att tvinga överheten till förhandlingar.

Det finns paralleller till Husby och Megafonen. Förortsungdomarna är en marginaliserad minoritet, de växer upp i en kultur där deras själva människovärde ifrågasätts då de i ett rasistiskt land som Sverige (googla Apajävel) diskrimineras på arbetsmarknaden*. Megafonen har ett väldigt balanserat perspektiv, de tar inte ställning eftersom upploppen till stor del är ett spontant uttryck för ilska och frustration, inte en medveten strategi eller planerade attentat. Istället pekar de på att de grundläggande problemen med att institutioner som polisen inte är till för att skydda dem på samma villkor som alla andra medborgare.

Megafonen frågar efter dialog och efter att bli hörsammade. Det finns historiska exempel på att en sådan dialog kan vara mycket framgångsrik och leda till en positiv utveckling som liberaldemokraterna i efterhand är stolta över. Att lyssna på megafonen är makthavarnas chans att inte göra om historiska misstag och att gå i ANC, Gandhis och Kings fotspår, istället för att förstärka segregationen och utanförskapet.

---

*Arbetslinjen och alliansens ”arbete ska löna sig” retorik visar hur arbete i alliansens och sossarnas retorik är det som gör en människa till en fullvärdig samhällsmedborgare. Arbetsnormen ifrågasätts inte även om överproduktion och överkonsumtion är det som leder till att miljön och samhällens psykosociala hälsa utarmas.

Ps:
Btw hade Bhagat Singh poänger:
”The ultimate goal of Anarchism is complete independence, according to which no one will be obsessed with God or religion, nor will anybody be crazy for money or other worldly desires. There will be no chains on the body or control by the state. This means that they want to eliminate: the Church, God and Religion; the state; Private property.”

Prekariatpunk

”Monday Morning
Still asleep
When you clock in for another day of stress
Got to work harder
To make more cash
That’s the only way to measure your success

Working all day
Without a break
Efficiency is all that matters in the end
Always ready
To be at hand
A schedule so full you got no time left to spend
Time flies as your life passes by

[Chorus:]
So take a stand now
It’s in your hands now
Will you ever raise your voice
And realize that you’ve got a choice

Wake up early
To face the fact
You need a prozac just to make it through the day
A constant struggle
Keep up the pace
You’re blinded by greed and it’s leading you astray
Time flies as your life passes by”

Pigs

Polis polis*

Det finns problembarn i alla organisationer, men vid någon punkt behöver en inse att problemen går utöver det. Det finns vissa situationer där till och med jag kan tycka att det är så praktiskt att det finns poliser att jag inte förespråkar att lägga ner organisationen helt. En reform i grunden vore däremot på sin plats. Händelserna i Husby inatt kommer att behöva diskuteras vidare, ansvar skulle behöva utredas och för att vara helt ärlig så är organisationen megafonens krav på en oberoende utredning rimligt och nödvändigt. Samtidigt kanske polisens ovilja att ta tag i sina egna problem, med lite tur, leder till att medvetenheten om de problematiska aspekterna av polisen som organisation börjar diskuteras på allvar även inom mainstream.

Ögonvittnesskildringar som denna, från @samthewonderman, visar tydligt att det finns djupa problem inom polisen som organisation.
”helt sjukt, jag jobbar mitt inatten i Husby med att lugna ner ungdomarna så säger en polisman ”vi tar den där negern” ?? woow chockad #husby”
(Saxad från twitter)

Auktoritarianism
Polisen har en semi-militär struktur med befäl och annan skit. Det kan vara nödvändigt för att snabbt fatta beslut inom en grupp, men leder samtidigt till att vissa mönster och strukturer cementeras. Polisen förväntar sig att även personer som inte är del av deras organisation och som inte har gått med på deras regler ska lyda order och underordna sig idéer om vad de tycker är rätt som ibland är saftigt godtyckliga. Att olydnad mot polisen kan klassas som våldsamt motstånd även när ingen polis varit hotad med våld är ett tydligt exempel på att polisens auktoritära kultur är ett problem.

Rasism
Googla ”Apajävel”

Machoism
Att det råder en stark machokultur inom polisen förvånar knappast någon, traditionellt manliga värden som styrka glorifieras samtidigt som traditionellt kvinnliga värden som att t.ex. lyssna uppenbarligen inte står särskilt högt i kurs. Ett exempel på detta är att hbtq-poliser känner ett behov av att markera sin rätt att finnas till. Nu säger sig polisförbundet arbeta aktivt med detta, men mina egna erfarenheter är att poliskårens internkultur snarare uppmuntrar machoismo och gubbighet.

Kårandan
”Rolf Granér undervisar i etik och moral på polisutbildningen i Växjö. Han menar att det finns en arbetsstil inom polisen där man tar lagen i egna händer. – Man ägnar sig åt ett informellt straffande, säger Rolf Granér.” Kårandan inom polisen diskuteras som ett problem, hur mycket som görs åt det är en annan fråga. Kårandan leder snarare till att problem mörkas, och att ansvarsfrågan tillåts rinna ut i sanden. Sen finns det en verklighet inom poliskåren som inte kommer ut. Berättelser jag tagit del av från folk som känner poliser vittnar om omfattande missförhållanden som gränsar till korruption.

Vad göra?
Jag har verkligen inte tillräckligt mycket stöd för att komma med anklagelser, men i en rättsstat borde misstanken räcka. Det är dags att de ansvariga, t.ex. justitieminister Beatrice Ask börjar beskriva situationen inom polisen som ett problem och att ansvar börjar utkrävas. Som medborgare måste vi börja prata om det auktoritära straffsamhället, och brister i rättssäkerheten (informella straff är en allvarlig sådan). Det har allvarliga konsekvenser för allas liv. Sen tror jag inte att de här problemen går att separera från kapitalismens mörka baksidor och de stora strukturella frågorna om vad vi vill att vårt samhälle ska vara, men det hindrar oss inte från att kräva mainstream-demokraterna på svar.
Vem bevakar väktarna?

---

* Jag borde se över min vana att välja random titlar för att provocera folk att läsa mitt ordbajsande, jag tror inte det funkar. Att lära gamla hundar att sitta och sån skit.

Feminist Fanboy

En kompis till mig berättade att han är intresserad av feministisk teori, men inte vet var han* ska börja och att han inte vill känna sig dum som ställer frågor. Det är en självklarhet att det är så det ska vara, och jag känner nog ingen feminist som inte skulle respektera och uppmuntra den inställningen. Samtidigt funderar jag också på det här med att som man vara en del av problemet och hur jag bäst kan arbeta mot alla former av förtryck.

Poppelin fick in mig på tanken att en bra idé är börja snacka om snubbismen, macho-ism och hypermaskulinitet och att bland män prata om maskulinitetsnorm. Det är ett samtal som inte förs, trots att maskulinitetsnormen också är dålig för den smala gruppen av heterosexuella cis-män, och jättedålig för alla andra.

Jag vill vara en del av lösningen och inte en del av problemet. Samtidigt tror jag att jag får acceptera att jag är en del av problemet för att vara en del av lösningen. Jag tror inte att könsdikotomin är bra för någon. Samtidigt tror jag att det är där jag behöver börja. De svar jag ger mig själv är inte färdigformulerade, därför tror jag inte att jag vill kalla mig feminist just nu, utan kanske snarast en feminist fanboy. Först och främst tror jag att personer som identifierar sig som män behöver starta ett samtal kring hur vi kommer ifrån en mansidentitet och hur vi formulerar positiva identiteter istället. Utifrån det kan vi formulera en strategi för att angripa den heteronormativa manshegemonin, inte bara för alla ickemanliga djurs skull utan även för vår egen.

Hur skulle det vara att organisera ett feminstiskt nätverk för män och andra, där män pratar om hur vi kan bli mer av en lösning och mindre av ett problem?

Jag säger verkligen inte att jag har alla svar, men jag tror inte att vi kommer någon vart om vi inte vågar vara problematiska, mänskliga och erkänner att vi kan göra fel. Jag vill gärna höra hur du tänker och hur du tror att vi kan göra saker bättre?

Jag gjorde en liten propagandaposter, för skojs skull. Sharing is caring.

---

*Jag använder könsdikotomin här, även om den är socialt konstruerad och problematisk så är den en realitet idag och jag tror att vi gör bäst i att börja gräva där vi står.

Dominans och Magnus Malm

Det finns många dimensioner av att inte vara dömande, och med ödmjukhet kommer en ibland så mycket längre. För mig har det varit en lärdom som har behövt flera år av frustrerande möten där personen jag mött helt enkelt inte vill fatta. Samtidigt som jag har förstått att det är rätt jobbigt för en person att möta en snubbe som har en massa idéer, är halvbra på att förklara dem, och sedan fortsätter förklara långt efter att en visat sitt ointresse. I sin viskningar från katakomberna sätter Magnus Malm ord på mitt dilemma. Det jag länge har gjort är att göra människor till objekt för mina egna idéer. Att göra det är givetvis en form av objektifiering och människor är nu inte objekt utan människor. Jag vill be er som fått stå ut med detta om ursäkt. Jag är glad att ni ändå hänger kvar. Givetvis bör vi ha en kritisk dialog, men en ödmjuk förståelse är nog effektivare än argument och anklagelser. Speciellt om den ödmjukheten kombineras med ett radikalt annorlunda liv.

Nu, nästan en vecka efter att jag läste Malms bok slog det mig att han sätter fingret på något mycket djupare. När en person gör andra människor till objekt för sina egna idéer är det i själva verket en form av dominans. Oavsett om det gäller vegetarianism, dammbyggen i Nordkorea eller moderaternas Arbete-ger frihet linje.

(Fejkad moderatpropaganda)

Jag har lite svårt för den överpositiva synen på ledarskap. I grunden tror jag att människor är kapabla att styra sina egna liv. Men Malm gör en tolkning av vad ledarskapet bör vara i en kristen gemenskap som inte känns helt främmande för mig. Han menar att det är medlemmarna/församlingen/allmänheten som gör jobbet och bestämmer över verksamheten. Ledarna är där för att ge medlemmarna möjligheten. Inte för att som i en auktoritär relation driva igenom sina egna visioner med hjälp av dem som följer dem.

Saker en inte får prata om

Jag läste en feature från SvD igår som jag inte lyckas hitta idag. Det handlade om ett tema som dyker upp frekvent, om unga som mår dåligt, är stressade eller utbrända. Att var tionde ung person upplever livet som meningslöst,1,2. ”Kändisen” (har faktiskt ingen aning om vem det är?) Mia Skäringer skriver i en krönika att lycko-fasaden tar död på oss. Det finns en massa exempel, och visar en trend som knappast är begränsad till Sverige utan snarare har sin motsvarighet i alla post-industriländer. SVT:s korrespondenterna hade här om veckan ett program om en ”förlorad generation” som får vänta med att börja livet för att de inte har jobb och möjligheter. I det avsnittet tog de också upp japan som ett exempel, ett land med extremt höga självmordssiffror och en hård kultur kring att lyckas i arbetslivet.

Svd och andra tidningar ägnar spaltmeter åt att klaga över den jobbiga situationen, men skriver knappt ett ord om bakomliggande orsaker. En doktorand på Handels i Stockholm har väckt en del uppmärksamhet med sina försök att applicera Toyotas produktionsfilosofi på privatlivet och erkänner att det finns en risk med att människor förvandlas till maskiner, fordismens yttersta konsekvens. Inte konstigt att unga upplever livet som meningslöst när livet reduceras till produktivitet. Varför tillåts en generation utarmas och tryckas ner under övermänskliga prestationskrav? Anledningen är att den bakomliggande orsaken är tabu. Stressen och prestationskraven kommer på grund av den konkurrens som präglar skolan och ungas liv. Varifrån kommer den konkurrensen? Barn gör som vuxna gör och vi lever i en marknadsekonomi. En marknadsekonomi präglas av konkurrens och ständig brist. Det är bristen som reglerar priserna, det är bristen som skapar begär och det är begäret som skapar bristen. Konkurrensen, stressen och den förtvivlan som präglar många ungas liv är helt enkelt direkt importerad från vuxenlivet.

Men att kritisera kapitalismen och marknadsekonomin är tabu. Det är klart att du får göra det i den förmenta, liberala yttrandefriheten. Men precis som Sverigedemokraterna får erfara under dånet av våra vuvuzelor: Yttrandefriheten är friheten att yttra sig, inte friheten att höras. Och nämner du ordet kapitalism kommer ingen att lyssna, människor kommer inte att ta dig på allvar utan placera dig i samma fålla som kommunistiska partiet (som i.o.f.s. har en relativt bra tidning).

Filosofen Walter Benjamin skriver i sin text Capitalism as religion om hur kapitalismens yttersta produkt är förtvivlan. Hans resonemang förklaras genialt bra i Story of Stuff:

Sammanfattat: Kapitalismen behöver få oss att köpa mer och det effektivaste sättet att göra det är att likställa vårt människovärde med vår konsumtion. Vi blir itutade att vi måste köpa mer för att må bra, men mode ändras hela tiden och tekniken blir hela tiden bättre, så för att visa att vi deltar i konsumtionen måste vi fortsätta köpa. Konsumtionen generar ett pengar som företagen använder för att skapa ett större begär. När företag som Nike outsourcar hela sin produktion blir det enda de egentligen tillverkar begäret efter Nike-produkter. En av Buddhismens grundteser är att begäret skapar lidande och att det aldrig upphörande begäret innebär att allt är lidande. Kopplingen mellan begär och lidande är alltså lastgammal. När vi har ett system som extremt effektivt producerar begär, vilket leder till lidande uppstår en förtvivlan som genomsyrar samhället. Det här resonemanget exkluderar dessutom den aspekten av kapitalismen att den alltid producerar kriser. En ekonomisk kris som ständigt flyttas runt och ett ökande antal ekologiska kriser som aldrig får någon riktig lösning utan i bästa fall kompenseras för genom någon halvhjärtad reklamkampanj.

Kapitalism och marknadsekonomi diskuteras som det enda systemet som är kompatibelt med demokratin. Samtidigt anstränger sig kapitalet hela tiden för att urholka både demokratin och den fria marknaden. Daniel Suhonens analys av hur Sverige allt mer styrs av en kombinerad ekonomisk och politisk elit är väldigt lång och extremt läsvärd. Men även om en köper argumentet att det inte finns något demokratiskt alternativ till marknadsekonomi (i det här fallet alltid med planekonomiska inslag) så borde inte det hindra oss ifrån att prata om det och att prata om kapitalismens konsekvenser. Allt annat vore intellektuellt ohederligt. Det som skrämmer mig är att den här diskursen inte heller riktigt är levande bland kristna anarkister. Det är lätt att prata om babylon och mammon, men svårare att peka ut kapitalismen som mammons ansikte idag. Vad beror det på?

Den här analysen blev lång och jag gjorde några intellektuella krokar. Det vore ändå intressant att höra vad du tycker om den. Kommentarsfältet är till för att användas.
Allt gott

Bill Gates och Kvinnan med kopparslantarna

Finansmannen George Soros räddade kanske ensam det fria tänkandet i Östeuropa genom sin Open Society foundation. Samtidigt som Soros idag är en stor filantrop tjänade han en massa pengar på valutaspekulation på den internationella finansmarknaden. En marknad som var den huvudsakliga orsaken till den stora ekonomiska krisen i Sydostasien i mitten av nittiotalet. Det skriver vänsterteoretikern Slavoj Zizek i sin bok ”Living in the End times”. Han fortsätter med att resonera kring att det här är den nya typen av våld, en abstrakt form av våld, utan någon synlig förövare. Som en artificiell naturkraft eller en osynlig tsunami som kommer från ingenstans och slår sönder människors liv.

Många miljardärer har utmärkt sig som stora filantroper. I Aljazeeras nya dokumentärserie om det uppåtgående Kina tas fenomenet upp, att även där har det blivit populärt bland miljardärerna att visa sin välvilja mot de mindre bemedlade. Problemen borde vara uppenbara. Det skapar beroende-förhållanden och att miljardärernas åtgärder bara når ett fåtal som råkar ha turen att bo i den by som miljardären väljer ut, och råkar behöva det som miljardären vill satsa på. Visst gör miljardärerna bra saker, men det kompenserar inte för konsekvenserna av det destruktiva system som hjälpt dem att bli rika.

För mig illustrerar det här problemet med välgörenhet. Den förändrar ingenting men erbjuder samtidigt en artificiell lösning på problemet, som är bra för ett fåtal men som samtidigt blundar för att det hela tiden skapar fler behövande.

Ska miljardärerna sluta dela med sig av sitt överflöd då? Det är inte direkt det jag vill peka på, huruvida miljardärerna ger eller inte ger. Snarare vilket perspektiv vi andra har på det. Helgonförklarar vi filantroperna och reser statyer till deras ära, eller erkänner vi att deras välgörenhet inte förändrar den grundläggande dynamiken. Så länge de tjänar pengar på andra människors arbete kommer de att vara en del av problemet och inte en del av lösningen.

I en kritik mot de skriftlärda berättas hur Jesus ser en fattig äldre kvinna ge några kopparslantar. De små kopparslantarna som hon ger menar Jesus, är mer än vad alla de rika ger – för de ger bara av sitt överflöd (Lukas 21:20). För mig visar liknelsen om kvinnan med kopparslantarna på en viktig skillnad mellan solidaritet och välgörenhet, och Jesus ser den skillnaden. I stycket innan varnar han för de skriftlärda, för dem som är fromma för att vinna erkännande. För dem som ger för att deras medmänniskor ska bli imponerade av deras givmildhet. Kvinnan med kopparslantarna gör något helt annat, hon ger det lilla hon kan för att det är allt vad hon kan göra.

Det är inte fel av miljardärerna att ge bort pengar, men vi borde inte ge dem beröm för det. Inte ens oss själva. Ett annat bibliskt perspektiv som till exempel kommer fram i boken Job är att vi bara har det vi har fått till låns från Gud, och att vår uppgift är att förvalta det. På arabiska finns ett talesätt (fritt översatt) ”en behöver inte tacka den som gör sin plikt”.

PS: Rika tar oftare godis från barn