Jag blev väldigt fascinerad första gången jag hörde talas om den gamla tyska lagen mundraub enligt vilken man lär ha varit tillåten att stjäla mat om man var hungrig (enligt tyska wikipedia inspirerat av 5 Mos 23:24-25) Hur man ser på egendom och stöld är inte skrivet i sten. I de tio budorden får vi lära oss att vi inte ska stjäla, men många som analyserat egendom, hur den ackumulerats och med vilka metoder har ofta stött på dilemmat med vem som egentligen stjäl av vem.
En gammal vänsteranarkistisk tes, som jag mig veteligen refererat till tidigare menar att all egendom är stöld, med en viss reservation för att det finns en skillnad mellan privat och personlig egendom. Det skulle vara synnerligen klåfingrigt att kräva att alla gamla släktklenoder ska ägas offentligt, men någonstans måste man kunna dra en rationell gräns mellan att ärva ett minne och att ärva ett företagsimperium.
Jag tror att man på ganska goda grunder kan anta att de flesta släktklenoder finansierats av människor som arbetat hårt för sin och de sinas överlevnad medan de flesta företagsimperium byggts upp genom lönearbete. Vi står alla på våra förfäders axlar när vi lyckas med något, jag åker just nu tåg och skriver på en dator för att tusentals människor byggt, uppfunnit, forskat. När jag betalar min tågbiljett, beställd över internet betalar jag bara en bråkdel av det pris dessa uppfinningar kostat och kostar mina förfäder och medmänniskor.
Alla våra medmänniskor är också de rättmätiga arvingar till dem som byggde tågspår eller slavar i fabriker, Vi har ett lika legitimt anspråk som någon Wallenberg eller Bonnier på dessa rikedomar eftersom en del av kostnaden för att bygga upp Wallenbergarnas och Bonniersarnas imperium betalts av våra hårt arbetande farmödrar och farfädrar. Hade de fått skälig lön för sitt arbete hade deras arbetsgivare aldrig blivit rika.
När jag funderar över vem som stjäl från vem egentligen kommer jag till slutsatsen att vi i varje handling där vi nekar någon människa hens beskärda del av jordens frukt och förfäders arv begår en akt av stöld. Den människa som tar tillbaka det hen behöver för att inte frysa, inte svälta eller törsta stjäl inte utan tar bara tillbaka det vad hen har rätt till och det som tidigare stulits av henne. I förlägningen blir den som stjäl den som undanhåller, den som äger. Kanske är kärnan i budordet inte att vi inte ska ta det som juridiskt är i någon annans ägo utan att inte äga. När vi ger av vårt överflöd till dem som behöver är det egentligen ingen akt av godhet utan bara av rättvisa, att ge tillbaka, till någon, det som rättmätigen är deras.
Pingback: Länk-tips « Stigen
Pingback: Länk-tips « Stigarna