Som nyligen sällad till skaran av obetalda praktikanter i Europas huvudstad har det varit en hel del nya intryck att bearbeta. Som politik-intresserad är det oerhört spännande att befinna sig mitt i smeten av EU – ett många gånger självmotsägande projekt. Speciellt som involverad i det dagliga arbetet på en organisation som arbetar med ett område som känns allt mer relevant för varje dag jag sysslar med det. Inte minst är det spännande att möta människorna som lever mitt i dess epi-centrum, till exempel pratade jag med en kvinna som arbetar i samma hus som jag som var minst sagt frustrerad över hur lite afrikafrågor – vilket hon var engagerad i lyssnades till i Bryssel och den enorma betydelse ekonomi får. Det är kanske ingen ny kritik mot vad som i allt väsentligt är en ekonomisk union men det är ändå annorlunda att höra berättas om det för någon som har den förstahandserfarenheten.
Just nu sitter jag och läser in mig på migrationslagstiftning inom EU, närmare bestämt EIF, ett överstatligt finansieringssystemet för integrationsprojekt. Grundföresatsen i det här projektet är att integration ska vara en tvåvägsprocess präglad av en ömsesidig anpassning. I praktiken har EIF fått mycket kritik för att primärt ha använts till finansiering av projekt som lägger hela ansvaret på den som flyttat till ett nytt samhälle och till och med projekt som syftat till att begränsa migrationen (vilket i sig är destruktivt för integrationen – enligt samma kritik).
Osökt tänker jag på Angela Merkel som här om året förklarade idealet multi-kulturalism i Tyskland vara ett misslyckande. Allas våra sverigedemokrater menar att kulturer inte kan samexistera utan att varje försök av två kulturer att leva tillsammans är dödfött. Samtidigt undrar jag vad multi-kulturalism och integration anses betyda när synen på samhället är statiskt. Samhället förändras alltid menar Carrera och Faure Atger i sin utvärdering av EIF och menar att denna insikt inte erkänts i implementeringen (omsättning av lag i praktisk handling) av EIF. För att en integration ska lyckas måste både mottagare och inflyttande förändras, men fokus i staternas integrations-strävanden har hittills varit mycket ensidiga och fokuserat på migrantens anpassning till det nya samhället.
“Den som inte vill förändra världen skriver på dess dödsdom” sjunger det tyska punkbandet “Die Ärzte”. Jag är kanske lite mankeisk i min syn på samhällets utveckling för det enda alternativet jag kan se är stagnation. Att som samhälle inte bli öppnare och mer pluralistiskt utgör inte ett hållbart alternativ eftersom det är det första steget till en annan och än mer destruktiv form av stagnation. Integrationsmisslyckandet – om en nu kan prata om ett sådant – ligger inte främst hos migrantgrupperna utan hos mottagarsamhället – som i stora drag svikit sin del av ansvaret. Den anpassning som behöver göras är inte att byta kulturella uttryck, göra stora eftergifter till extrema religiösa uttryck eller någon annan av de oftast ganska intetsägande skräck-visioner som målas upp av makthungriga populister. Snarare handlar det om en modernisering av staten – att bli en stat inte för ett folk utan för tanken om ömsesidig samexistens och utbyte. Föga förvånande för den som följt mina skriverier tänker jag ytterst att detta inte går att åstadkomma utan en mer omfattande omvälvning – som måste ta revolutionära dimensioner – till ett samhälle ytterst byggd på en vision av förtroende och inbördes hjälp snarare än ett krampaktigt hävdande av rätten att bruka våld, där den gemensamma visionen – inte den gemensamma etniciteten står i centrum.
