”And people are just people,
They shouldn’t make you nervous.
The world is everlasting,
It’s coming and it’s going.” – Regina Spektor
Dags att sätta heresi efter systematisk igen.
Jag tror att den kristna kallelsen till att leva i gemenskap är et av de främsta värden vi har att dela med andra människor. Det är i mötet med andra människor och i mötet med Gud vi växer, och det förvånar mig hur ofta dessa två är en och det samma. För att kunna utmana oss själva att leva i allt trängre cirklar kring ett epicentrum utgjort av Jesus, eller att för att i allt högre grad låta oss konsumeras av den Heliga Andens närvaro tror jag att gemenskapen är A och O. Men människor är inte perfekta, och jag tror egentligen att idén om kristen perfektion är ett steg i fel riktning. Kanske vore det bättre att byta ut denna idé mot en vision om kristen ärlighet och öppenhet, formulerat med ett annat ord, ödmjukhet. Relationen till Gud, den enda som lyckas praktisera helighet borde lära oss just ödmjukhet.
Detta borde innebära förståelse inför vår nästas svaghet i kanske ännu högre grad än förståelse inför vår egen svaghet. I går pratade jag med en granne i mitt nuvarande förvuxna kollektiv om att arbeta i en organisation för självutnämnda värdsförbättrare och en ofta hätskt stämning bland oss gentemot dem som inte lever så som den stundande moraliteten dikterar. Jag vet att jag själv fallit in i ett sådant mönster då och då, fastan mer än någon annan tid på året är ett gott tillfälle för en självransakan och ånger inför en sådan insikt eftersom budskapet om omvändelsen ligger så nära. Jag hoppas lära mig en större ödmjukhet men också konsten att utmana mig själv och andra till ett liv mer likt Guds vision av människan som hens avbild.
Någonstans har drömmen om upplysningen och förnuftets seger dött för mig. Jag tror inte att Argumentet kommer att förändra, kanske är verkligheten för komplex och föränderlig, kanske människor för obenägna att lyssna, kanske är jag inte så bra på att övertyga, eller så har jag fel. Antagligen stämmer lite av varje. Men en ödmjukhet inför medmänniskors och den egna svagheten, förståelsen inför bristerna i relationer. När de sprickorna helas kan kärleken lysa igenom. När den tron blir praktik och vi frivilligt delar det lagen tillskriver oss som egendom, det som bara vi som individer kan ge, då tror jag att kärleken kan förändra och orsaka en hjärtats revolution i vårt inre.
