Hej jag heter Jonathan och Jag är extremist

Som anarkist och för den delen kristen är jag politisk extremist. Extremism är tabu och associeras genast med fundamentalism och våld. För att sätta saker i perspektiv vill jag börja med ett påpekande:

Extremism är relativt!

Vad som betraktas som extremism bestäms av vad som betraktas som normalt i ett samhälle. Extremism betecknar någonting som är långt ifrån normen, och om vi inte är blinda för historien förstår vi normen inte alltid betecknar det som är rätt. Tendensen att tänka så (principiellt skriver nog få egentligen under på att norm=rätt) skulle jag kalla en aristotelisk chauvinism efter den grekiska filosofen Aristoteles. Han menade nämnligen att medelvägen oftast är rätt och att normerna därför är ett gott rättesnöre. Jag kan till viss del hålla med om detta i många fall. En av mina invändningar mot anarko-primitivism är att jag tror att den globala kommunikationen är bra för samhällen, ju fler människor som kan uttala sig i en fråga desto bättre blir de svar som överlever (till viss del i alla fall). Om kommunikationen sker på ett egalitärt sätt tror jag att kommunikation generellt sätt är bra för att hitta rätt lösningar på kollektiva problem. Internet skulle i det perspektivet kunna ses som ett steg i rätt riktning.

Kruxet är de svar som av olika skäl är för svåra för att höra. Vissa extremister får inte gehör för att deras svar är missantropiska, rasistiska eller på andra sätt hatiska. Andra svar hörs inte för att de är ohållbara eller inkoherenta. Ytterligare en grupp svar hörs inte för att sanningen ibland gör ont och är svår att acceptera. Min poäng här är att vart och ett av dessa svar måste bedömas på sina egna meriter, men att etiketten extremist ofta används för att avfärda alla typer av svar som inte stämmer överrens med normen.

Jag är extremism, jag tror på ett radikalt annorlunda samhälle enligt helt andra värderingar. Att Gudsriket finns här idag som en vision som är möjlig att realisera och att vi till och med ibland bör bryta mot de överrenskommelser som vårt samhälle etablerat enligt relativt demokratiska principer*.

Jag är också pacifist, i betydelsen att jag tänker att det alltid finns en mängd alternativ till våld. Jag vill arbeta för ett samhälle där våld är tabu. Av den anledningen anser jag att jag inte har rätt att använda våld, jag känner till andra alternativ och jag är inte explicit förtryckt i den roll där jag befinner mig. Jag dömmer inte ut människor som väljer att slåss mot en överhet de anser vara förtryckande – liksom Hobbes kan jag tänka att det är individens rätt som undersåte att göra uppror. Däremot tror jag att ett våldsamt uppror per definition är kontraproduktivt. Ett fredligare samhälle är ett mål som inte kan uppnås med våld.

För mig finns det en skillnad mellan våldsam extremism och extremistiska åsikter. Våld kan inte användas konstruktivt, även om jag förstår argumentet att våld ibland kan upplevas som motiverat**. De extrema åsikterna och utopiska visionerna behövs däremot i den demokratiska dialogen, även perspektiv som mitt som slentrianmässigt ibland kallas anti-demokratiska. Anarkism skulle jag snarare kalla ett radikal-demokratiskt perspektiv, eller varför inte demokratisk extremism.

Ps
Edit: <a href="http://copyisright.se/?p=1732"Isak Gerson knyter an till samma tema

---

* Lagen
** Även om jag alltid erkänner potentialen till andra lösningar och anser att vi alltid har ett ansvar att först ärligt söka dessa i Bön och studier.

About these ads